Latest Entries »

Den jag är och . . .

 

En kär man är oförutsägbar. Vad man än gör kan inte stoppa honom för att träffa sin älskade.

Antonio, mannen som skulle vara min pappa många år senare, kämpade för att får se och träffa Balbina, min mamma. Hon var vacker, med långt krulligt hår. Ögonen lyste i hennes ansikte som två solar en vacker sommar dag.

De var unga, 17 och 15 år respektive! Detta var anledning till att pappa inte fick träffa hene, dem var för unga för att vara kära i varandra.

 

Men ödet och envishet från min pappas sida, ville ha dem två som mina föräldrar.

En dag, orkade inte min pappa att leka katt och råtta mer med min mammas föräldrar. Han övertalade min mor att rymma hemifrån. Det är klart att på den tiden skulle detta inte bli lätt, men han förberedde sig noggrant.

 

När dagen ”D” kom, ”parkerade” han sin häst vid hennes fönster, hon hoppade upp bakpå hans häst och inledde det som skulle bli min familjsframtid!

  

 Nästan högst upp i den högsta bergsformation i Kuba, Sierra Maestra, bodde Antonio och Balbina lyckliga med sina då fyra barn. Den femte var på väg, jag. Mina föräldrar var fattiga.  

 

Våren 1966 fick min mamma värkar. Ännu en gång skulle de kasta sig på hästen och rida ner till stan, eller till den närmaste by. Det var nära att jag skulle födas på en hög av bananblad, men ödet ville lite annorlunda än för några av mina syskon.

 

En solig aprildag kom jag till världen, mitt på dagen, efter att ha ridit häst i mammas mage nästan ett dygn! Mamma var helt slut men lycklig att få se mig stor och frisk. Pappa var ännu lyckligare, han hade fått en pojke till. Det han inte visste var det att skulle bli den sista!

 

Allting verkade vara i sin ordning, men. . . pojken måste ha ett namn, just det, enda hit fanns det ingen oenighet! Där började konflikten. Pappa ville föra sitt namn vidare en gång till (min äldsta broder heter Antonio), men mamma fick nog. ”Jag orkar inte med fler Antonio” sa hon. De kunde inte komma vidare, ingen vill ge sig varken mamma eller pappa.

 

Situationen var inte det bästa eftersom både mina föräldrar kunde vara mycket envisa. Någon var tvungen att blanda sig i om man ville släppa i väg de unga föräldrarna hem med sin pojke med ett namn.

 

Ingen såg varifrån min frälsare trädde fram, en ung syster med ”revolutionerande” vision. Hon föreslog och nästan beslutade – han ska heta Vladimir, som den Ryske kommunisten. 

 

”Varför inte?” Var min kommunistiska pappa snabba kommentar. Han såg nästan den framtida kubanska kommunisten, Vladimir, hans son. Mamma var inte lika glad, men trött och sliten efter förlossningen kunde bara acceptera att namnet inte var så dumt.

 

Det sägs att namnet gör personligheten, jag kan inte hålla med om det helt, men mycket i våra liv har med namnet att göra. Jag var ganska tjock och nästan helt röd i ansiktet. Detta och mitt namn gav möjlighet för att jag skulle kallas för ”ryssen” Inte förrän jag blev lite äldre och min fysik förändrades, upphörde de att kalla mig det. Trots det förekom det att någon kom ihåg ”ryssen” ganska länge!

 

Dem första månaderna av mitt liv var svåraste i hela min uppväxt. Här skulle den starka och revolutionera själ jag hade ärvt med mitt namn sättas på prov.

Bristen på medicinen och hygien slog hårt mot mig när jag blev sjuk med vattenkoppor. En stor infektion spred sig över hela min knapp två månaders gamla kropp och hotade med det värsta.

 

Dagarna gick och det fanns inte en enda centimeter av mig som inte var svullen. Man kunde inte hålla om mig, jag grät, febern steg till maximum och mina förvirrade föräldrar visste inte hur de skulle hantera situationen. Några dagar senare var de hos läkaren och det de fick höra, gjorde min mamma förtvivlad. De riskerade att missta mig p.g.a. infektion.

 

Men den lilla ”ryssen” kom till världen med en stark själ! Han måste kämpa, han måste slåss för sitt liv. Varför heter han annars Vladimir? Det skulle inte stämma om allting slutade där. Sakta men säkert började min förbättring.

I förtvivlan hade min mamma förlorat sin bröstmjölk, så jag fick dricka hästmjölk. Enligt läkaren skulle den hjälpa mig att bekämpa infektionen i kroppen och bygga upp mitt immunförsvar. Det gjorde den, och jag överlevde det som annars hade varit mitt slut.

 

Från och med denna stund var jag den kämpe som alltid vill ta sig fram. Ville växa och se det goda i livet! Vi flyttade ganska många gånger och det gillade jag. Det fanns alltid spännande saker att upptäcka.

 

Det ständiga flyttandet har antagligen inom mig bildat det behov jag idag har av att söka ett ”bättre liv” bort om mig själv. Mitt livs problem är att hitta det ställe som skulle få mig att komma till ro.

 

       

Äntligen kom vi ner till stan! Året var 1978 och min äldsta syster och min äldste bror övertalade mina föräldrar om att det fanns ett bättre liv i stan, dessutom en ljusare framtid för oss yngsta syskon.  

Dem tänkte på oss och ville inte att vi skulle ha det lika svårt. Vi skulle ha skolan alldeles intill hemmet. Vi skulle ha el, kylskåp, tv hemma och med lite mer tid, skulle min mamma slippa tvätta för hand.

 

Men att bo i stan har sina komplikationer. Barnen kan vara rätt grymma mot varandra och speciellt mot dem som kommer från landet. Ännu en gång skulle min ”överlevnadsförmåga” sättas på prov. I flera slagsmål fick jag kämpa för min egen och mina två yngsta systrar skull innan vi till slut blev någorlunda accepterade.

 

I skolan skilde jag mig från mina jämnåriga kompisar. Jag var van att arbeta för att hjälpa mina föräldrar i hemmet. Jag visste inte riktig hur man lekte med andra barn eftersom jag bara hade haft mina två yngsta systrar att leka med och ta hand om. Det var mycket annorlunda.

 

Steg för steg klev vi in i stadslivet. Kompisar började dyka upp och söka mig hemma. Men några av dem blev besvikna på mig. Jag var mer intresserad av mina böcker en att leka deras lekar.

 

När tonåren kom och många av dem började tänka på tjejer, och det gör man tidig i Kuba, satt jag fortfarande med mina böcker. Alla möjliga romaner, deckare, och fiktions läste jag.

 

Under den perioden fick jag tag i några böcker om Ryssland. Där kom min ryska själ fram igen! Tidskrifter, romaner, fakta böcker, böcker om rysk historia, allt detta kunde jag läsa i mängder.

Självklart hade detta inte hänt om inte det hade varit för det inflytande som ryssland hade på vårt land. Saken var klar för mig! – jag måste resa till ryssland och studera.

 

Med det i tankarna ansträngde jag mig för att få så bra betyg som möjlig i skolan. Bara dem med bästa betygen och disciplinen skulle kunna resa utomlands och studera. Arton år gammal fick jag reda på att min ansökan hade blivit godkänd. Min lycka hade inga gränser!

 

Det jag inte visste var att detta beslut om att resa till Ryssland skulle förändra hela mitt liv.

 

 

Väldigt ofta hörde jag min mamma säga till oss – ni måste studera och få en ordentlig utbildning. I framtiden ska man ha minst ingenjörsutbildning för att städa ute på gatan.

Aldrig har jag glömt detta och många andra av hennes ord. Flera år efter hon gick bort ser jag att hon hade visioner i sina ord.

 

Jag ville utbilda mig och hjälpa min familj och mitt land i utvecklingen. Det spelade ingen roll om jag skulle städa stadens gator eller söka mineraler i underjorden.

 

Livet har sina överraskningar och vi vet inte hur framtiden ser ut. Man tänker och oroar sig för någonting som är utom räckhåll och kontroll. Om man slutade tänka på framtiden och handlade utifrån dagens frågor kanske framtiden skulle se mycket bättre ut än vad den gör idag.

 

Då var det bestämt, till Ryssland skulle jag resa med båt. Innan dess skulle jag gå genom en intensiv kurs i ryska språket, tio långa månader.

Vi kom till Odessa, Ukraina, den 11 augusti 1985. Tjugo dagar hade vi varit ute på havet. Det var underbara dagar för mig. För många andra var det dem värsta dagar i deras liv.

 

Föräldrar är alltid oroliga för sina barn. Det spelar ingen roll hur gamla de är, sjutton eller fyrtio. Innan jag tog busen till Havana den 17 juli 1985 kom mamma och frågade om jag verkligen vill resa så lång borta. ”Det är klart att jag vill mamma, det är mitt livs chans”, svarade jag.

 

Utveckla mig, utbilda mig till ingenjör och bygga ett bättre liv när jag är tillbaka hemma! Detta var min tanke, detta har alltid varit min tanke. Men jag var på väg mot det okända. Jag visste inte att min framtid skulle se helt annorlunda ut!

 

Två år senare, 1987, skulle jag minnas den sommardagen på trappsteget på bussen. Den dagen var sista gången jag skulle se och prata med min mamma. Naiv och full av förväntan klev upp på bussen.  

 

Nu rasade hela min värld. Min förebild hade försvunnit, mitt stöd. Hon som alltid hade funnits när vi behövde henne. Hon som aldrig var trött och alltid hade ett leende att ge os när vi hade det svårt. Hur skulle jag kunna fortsätta?

 

Livet sätter oss på prov i varje sekund. Gud vet vad man går igenom när en älskad person tas ifrån oss. Men, varför så mycket lidande om det finns en Gud? Skulle inte han/hon skona oss från detta?

 

 Tja, dom som tror på Gud kanske vet att det finns en mening med allt. Jag själv är inte så troende. Men jag har hört många tala om att ”Gud har en plan” för var och en av oss.

 

Nu, när jag tänker efter, kanske ligger det något i det. Till slut rättade jag till mig och försökte avsluta det jag hade kommit till Ryssland för att göra. Men, var det inte ett bättre liv jag ville ha?

 

Just det, skulle jag ha det i Ryssland? Kanske, kanske inte! Men jag beslöt mig för att inte återvända till Kuba.

 Efter tre månaders praktik på ett geologiskt företag i Moskva, upptäckte jag att den utbildning jag höll på med, inte var det jag egentligen vill ha. Jag hoppade av omedelbart.

 

Många människor vet från födelsen vad dem vill ha. Andra går rakt in i något dom inte har tänkt kan vara för dom, och med förvåning upptäcker att detta är precis det som passar dem. Andra går livet ut, utan att veta vad dem är efter. Vilken är jag?

  

Hur många av os har inte tänkt eller sagt – jag vill ha det bättre i framtiden! Och utifrån det handlar man, men. . . är inte framtiden nu? Varför ha det bättre i framtiden och inte nu?

 

Vi går ut i världen och söker något vi saknar. Vi försöker ordna saker och ting för framtiden. Vi glömmer att leva i nuet! Skadas inte framtiden av att leva i nuet? Vem har kontroll över vår framtid?

 

Tja, miljoner liknande frågor kan man ställa sig! Jag vill leva i nuet med blick mot framtiden. På detta sätt tror jag allting kommer att ordna sig. Jag har sökt på fel ställen. I mitt oavbrutna sökande för ett bättre liv där ute, tänkte jag inte på att det bästa finns inom mig.

 

Jag har svikit många människor. Jag vill sluta med det. Att växa mig stark och ge stöd till dem som behöver det är min önskan. Dela med mig av mig själv allt min kärlek, hela min styrka, allas styrka!

Resa till Ryssland

Besked om att jag skulle resa till Ryssland och studera kom lite olämpligt den dagen. Jag hade vist rymd från internat skolan med några kompisar. Straff för en som handling var kvarsittning i två ding av de fem man hade efter 25 dagar på skolan.

Situationen förvärrades en aning, när skolans ledning fick reda på att jag hade sökt studier utanlands och i Kuba samtidigt. Till slut löste det sig problemet med att jag fick välja en av den. Det blev Ryssland.

Nyhet om mitt beslut gav jag till mina föräldrar några månader senare. Först var de glada och lite förvirrade sen. Jag hade vald studera något de aldrig hade tänkt sig jag var intresserad av. I stort sätt hade de rätt. Jag brydde inte mig om ”hydrogeologi” för mig vart bara möjlighet att se något mer än Kuba.

 

Tio månader innan resa blev vi kallade till Havana. Här skulle vi gå en intensiv kurs i ryska språket. Aldrig tidigare hade jag vari i Havana mer en några timmar. Nu hade jag möjlighet att se Kubas huvudstad i sin helhet.

Havana lärde jag mig ut och in. Helgarna tog jag för att undersöka stan. Jag kunde inte resa hem eftersom det var dyr och för långt.

Här i Havana borde vi i ett område de rika kubaner lämnade efter Fidel kom till makten. Husena var otroligt fina, med platt tak, stor tomte både fram och bak. Alla hus var vit målade och nästan alla hade kokos palmer framme, många till och med pool. Ingen brydde sig för att skötta blommorna runt om kring. De växte vild men var fantastiskt fina.

 

Vi skulle resa med båt från Havanas hamn de 22 juli, 1985. Efter kursen slut var inte alla godkända. En del blev tvungen att göra om kursen och andra fick avstå från att åka. Jag var bland de lyckliga och kunde resa hem för att ta förval med familjen.

Hemma var känslorna blandade mellan ståddhet och sörj. Jag skulle vara borta i två år utan kunna komma hem igen. De flesta hade stora fester hemma med mat dricka och massor av folk. Jag fick äta middag på restaurang med min bror och mina föräldrar. Mer hade inte min familj råd med.

Den 17 juli 1985 lämnade jag min hemstad. Mamma och pappa följde med till busstationen. Innan jag tog bussen som skulle ta mig till Havana frågade mamma.

         Är du säkert på att du vill åka till Ryssland? Det blir två år långt i från oss.

         Ja, din son har blivit stor nu mamma. Var inte orolig.

Jag vart 19 år och det var sista gången jag såg min mamma vid liv. Men det visste inte jag då. Hon dog 1987 när jag fortfarande befann mig i Ryssland.

 

Så var det dags att åka. Jag minns inte riktigt vilken dag vart det, men har en liten känsla att det var söndag.

När vi kom till hamnen stod där en enorm båt. Det var stor som en fler våning hus. Livs båtarna som hängde på sidan var lika stora som många av båtarna som stod bredvid. Det var en lyx båt som ryssarna hade till turism. Jag har glömd vad den hette men det fanns bara tre som reste varje år till Kuba med turister och annat. Två av den var ”Shaljapling” och ”K. Komarov” jag skulle sega att den sist nämnd var den jag åkte med.  

Överallt på hamnen fanns det studenterna med sina föräldrar och släkt. Jag kan med stort säkerhet sega att det var jag den ända som inte hade någon anhörig med sig. Det tog lång tid att gå ombord. Runt 12 eller 12:30 började de släppa in folk och fram mot 18:00 far vi i väg.

Folk samlades längs uppe på däck och trängde sig på varandra för att se en sista stund sin familj. Det kändes lite konstig. Vi är på väg till det okända. Även om vi hade hört talas om Ryssland så många gånger hade vi inte en aning om vart vi var på väg. Jag tror att ingen tänkte på det då. Man var upptagen med att sega adjö till sina släkt.

Hela resan till Ryssland skulle ta ca. 22 dygn. Från Havana och längs hela Kuba till Santiago de Cuba, Fortsatte hela vägen ner till Frankrikes Martinique för att undvika ”vermudenas triangel”. Sedan upp igenom atlanten till spanska Gibraltar. I medel havet skulle vi stanna för första gången i Las Palma de Mallorca. Därefter fortsatte vi ner vid Tunisiens kust och upp till Turkiet. Vi tog oss genom Istanbuls kanal och in i Svarta havet fram till Odessa i Ukraina. Här ifrån skulle vi åka tåget till olika städer i Ryssland.  

Det kändes inte när båten rörde på sig men det hördes mindre och mindre alla skrik som kom från hamnen. Efter nästan ett dygn kom vi fram till Santiago de Cuba. Här kom ombord flera hundra studenter till. Skriker och kastande av bagage börjades egen. Det tog ett tag innan allt lugnade ner sig. Fortfarande när det vart kolsvart ute i havet hördes folk springa i korridor. Nu hade Kuba stanna lång borta bakom oss.

Vid den här tiden, när Kuba inte sintes längre, hade alla redan hittat sina respektive platser. Det var lite rörigt till en början därför att vi hade egna kompisar och ville självklart vara i samma hytt. På båten fanns några turister men det var vi som dominerade och skriker hördes från alla håll. Det var tyst en stund och som jag förstådde på mig själv. Det vart då man började fundera om det här var verkligt.

Oro känslan gick över ganska fort och ersattes av nyfikenhet. Alla sprang fram och till baks. Vi rördes som myror i en myrstack som håller på att översvämmas. Upp och ner för alla tusen trappor och korridor sprang folk. Det var kull att leta sig fram i den astronomiskt stort båt.

Min kompis Ovidio och jag hittade av slump fram till bilarnas eller varor däck. Där fanns det massor av lyxiga bilar och olika lador prydlig packade. Först tänkte vi gå in och rota lite runt men min kompis var inte så pigg på det.

 

Våra hyttor fanns längs ner. Lite högre upp fanns första klass hyttor. Några av de privilegierade studenter d.v.s. söner och döttrar till kommunisterna, åkte i såna lyxiga rum. Längs upp fanns det information, restauranger och ”tusen” affärer. Vi vanliga studenter från Kuba hade aldrig sätt så mycket av allt på så lite utrymme.

  Jag som nästan hela mitt liv hade ärvt mina kläder från mina äldsta bröder stirrade blind i fönstret på alla dessa kläder som hängde i skylt fönster. Vi kunde bara nöjas med att gå runt och titta. Även om det fanns några som hade några dollar med sig kunde de inte heller köpa något. Affärerna var helt enkelt förbjudna för os.

 

Runt omkring var det en otroligt bra stämning, till en början i alla fall. Alla verkade positiv och nöjda. Mycket förändrades när vi fick gå in i restaurangen för att äta. Lukten samt folk som kom därifrån genom dörrar var något okänd. Det luktade sort och mycket annat som inte jag kan förklara. Folk sprang till toa och spydde. En del p.g.a. maten och andra av allt spritt som hade intagit som inte gick ihop med maten.

Jag kom in och tog en blick på det hela. Det var inte så farligt om man kunde slippa all lukt, tänkte jag. ”Det här är vad väntar os i flera år så det är lika bra att börja vänja sig” kommenterade jag till en kille som satt bredvid. ”Coño de tror att vi är dyngfåglar eller att vi har en mage som är rena nitrat sira” svarade han och forsat att äta som ingenting hade händ. Maten var okej tyckte jag. En blodig köttbit med kokt potatis, sås och mycket sallat. Det som jag tyckte luktade var det vitkoll soppa med massor annat i. Efter maten fick vi te och kakor eller bullar till.

Maten varierade ganska mycket genom hela resan, men te eller dryck var alltid det samma.

 

Flera dagar gick utan att något märkligt hade händ. Folk roade sig som vanligt i pollen eller spelade kort någonstans på över däcken. Plåstligt började blåsa lite kalt vind och på högtalarna uppmanades folk att gå till sina rum eftersom det närmade sig ett oväder. Ner i hyttorna kändes praktiskt taget ingenting. Men när vi kom upp och skulle äta kände hur det vinglade båten. Det regnade och blåste lite. Jag kände hur båten lyfte fram nosen som om det skulle flyga och slog ner efter några sekunder. Allt porslin och bestick flög i väg. Det hördes några små skrik och personal fortsatte med det de håll på med som om de inte hade märkt någonting. Några timmar senare kom solen fram igen och det luktade blott och fisk. Måsarna flög bakom båten hela tiden och plockade fiskar som omkom i fartygets propeller.

 

När vi närmade os Spanska territoriala vatten, i högt fart närmade sig tre amerikanska militär båtar, och eskorterade os. Två på sidorna och en lite längre fram åt vänster. Det dröjde inte många minuter innan två ryska ubåtar dykte upp mellan vår båt och amerikanska båtar på varje sida. Vad hade för syfte de amerikanska båtarna vet ingen. En sak var alla överens med efter händelsen och det är att vi hade hela tiden med os de ubåtar eller åtminstone en av den.

Efter ca.tre veckor till sjö kom vi fram till La Palma de Mallorca. Här skulle de lasta av några varor, tanka fartyget och lasta på mer mat. En hel dag stod vi i hamn utan att kunna komma ut. Det hade vi inte lov eftersom risken fanns att vi skulle hoppa av och förråda den kubanska revolutionen. Det fanns några som hade i alla fall planerat det med noggrann säkerhet och hoppade av. Ner i hamnen hördes flera gånger sirener av poliser och skriker av våra ledare. Vi såg inte mycket men alla kommentarer ledde till att flera personer hade hoppa ner i vattnet och blev plockad av en båt för att sedan försvinna ut i havet.

Vår resa till sjö fortsatt och folk mådde inte vidare. Förrådet av sprit och annat gott som vi lyckades smuggla in i fartyget håll på att ta slut. Som tur, hade vi mycket optimism och glädje med os. Vi kunde inte klaga verken på vår rese ledarna eller besättning. De sista gick på med att ha salsa musik hela tiden på högtalarna.

 Det är klart att vi inte ska ignorera ledarnas påtryck på dem. Vi kunde dansa vart vi befann os och besättning gick med hörlurarna på. På olika stället längs korridor satt papperspåsar, vilka man kunde använda om man mådde illa. Hur som häls kunde man hitta ibland några fläckar på matta som man kunde med stort säkerhet se vad den personen hade ätit till lunch. På kvällarna ordnades diskotek med olika tävlingar.

Otroligt fin och imponerande var Istanbul kanal. En stor bro gick ovanför os. Bilarna tuttade och delfinerna följde med os från atlanten ända in i svarta havet. Det var en otrolig upplevelse. Men det är inte slut än.

 

In i svarta havet var allt annorlunda. Vattnet verkade kallare och det fanns knappt vågor. Från Istanbul till Odessa tog det inte så lång tid. Till hamn i Odessa kom vi den 11 augusti 1985. Här verkade inte finnas något liv i mot vad vi hade lämnat i Havana. Det ända som hördes var några kubanska studenter som väntade på os. De hade i tidigare år gjort samma resa som vi nu. De visste precis vad vi hade gåt igenom och vad vi behövde.

 

Här i hamnen skulle vi dela på os. Vi som hade varit nästan ett år tillsammans och kände varandra någorlunda bra! Några av os kom till och med från samma skola och samma stad. Många av os var grannar i Kuba. Nu var det sista punkt i den långa resan till sjö. Det var bara några timmar kvar att åka tåget till den sista stationen.

Här ner vid hamnen och uppe på några pallar stod en lärare och ropade alla städerna och vilka tider tåg avgick, den flesta skulle avgå efter kl. 18:00. Det var bara 11 på morgonen så att vi hade lite tid på os att undersöka Odessa. Vi fik ryska rubel till biljett och det räckte till några smörgåsar också. Efter en så lång resa var vi lite dåliga med orientering. Vi gick ut till stan och de äldre studenter som träffade os förklarade att det inte var svårt att hitta till tåg stationen. Ditt skulle vi hitta själva (de som var på väg till Moskva). Det fanns inte lärarna som kunde åka till alla städerna. Inte alla tåg avgick från samma station heller.

I stället för att leta tåg stationen gick vi in i vart enda affär som vi hittade i vår väg. Vi trodde att vi hade hamnat i paradiset. Bakom disken fanns allt man kunde önska sig. Vi som kom från ett ransonerat land kunde inte tro att det kunde finnas så mycket att handla i en affär. Inte heller visste vi att man kunde köpa hur mycket man ville. Vad skulle vi göra? Jo vi tittade på folk som gick in i affär och följde efter. Stod bakom personen och kickade om inte de hade någon ranson bock eller kupong.

När det stod klart för oss att det var fritt fram började vi att använda pengarna vi hade fått. Men inte köpte vi mat, nej det första vi köpte var ryska öl. Det smakade piss, därefter kom pepsicola, och mycket annat. När vi vaknade upp hade knapp pengar kvar till tåget.

På tåg stationen fick vi vänta länge innan tåget gick. I Ryssland ingen transport medel passar tiden. Det fik vi känna direkt när vi kom dit. Från Odessa till Moskva tog det 24 timmar. Tåget var så långt att man inte kunde se slutet eller början. Massor av folk sprang med jätte lika bagage släpade efter sig. Vi fik springa också eftersom tåget skulle starta med kort marginal p.g.a. uppehåll. In i vagnen var det trång och luktade apa. I varje hytt fanns det fyra sängar med bed på. En toalett i varje sida av vagnen med ett handfat. Man fik betala för sängarna med bed till kontrollant som kom.  De som inte hade pengar fick söva i bara madrassen.

Vi satte os i nedre sängen och började spela domino. Små pratade och undrade hur det skulle gå för oss i det här landet. Vi hade alla våra drömmar. Ingen av oss visste hur det skulle sluta hela den här resan. Många av oss visste inte att efter några år i Ryssland allting skulle förändras i ens liv. Jag skulle sega att ingen hade en aning om att det här var vänd punkten i vårt liv. När vi kom till Moskva den 12 augusti 1985, kl. 00:00 hade startat ett annat liv för oss.

 

     

 

Till en vän. . .

Lägger mig utan en tanke på hur dagen kan bli imorgon.
Mitt livs projekt är att kunna får leva i nuet. . . men kan man verkligen göra det?
 
Om inte vi tänker på framtiden, kan vi nå ditt då? Men vad hjälper att beskymra sig för framtiden? Den är väl alltid ett misterium. . . varför ska vi lägga så mycket energí på något vi inte har kontrol över?
 
 
. . .Vaknar i en främande miljö. . . det dundrar omkrin. . . hamrar någon. . . någon sågar. . .vad gör jag här? Hur kom jag hit? Vad är meningen att vara här?
 
Nu känner jag igen mig. . .jag duschar, skönt.  Utanför solen skinner, det är höst, känns i luften. . .men vilken härligt sol. . . i andra delar av världen folk kämpar för att komma undan orakanen. . .folk dör . . .
 
Hur många saker tar vi för givet? Att vi ska vakna nästa dag. . . jorden under fötter. . .trädet mit emot. . . vatten som rinner ur kranen. . .
Posten. . .tar vi posten för givet? ska man förvänta sig alltid post? Det gör inte jag. . .och då är det så överraskande när jag öppnar min brevlåda och ser. . .
En stor paket låg i den när jag tittade in. . .den var halv full. . .nej, den var full. Men den var inte full upp till top, därför att det som låg där var liten och paketet var stor. Liten men stor. . .
 
 
Det står så här:
 
Till en vän. . .
 
Du är samtliga färger
på livets pallet
och när något känns fel
kan du vända det rätt.
 
Du kan sången och texten
i all min musik
och för mig är du helt
speciell och unik.
 
 
Ja du har blivit min vän
och jag vet var du står
det är du som finns kvar
när de andra de går.
 
 
Jag önskar dig enbart lycka i livet
men ber dig att inte ta allting för givet.
Men en sak är säker, det lovar jag dig
att alltid ska Du vara viktig för mig!
 
 

Farväl . . .

När luften är kallt . . . löven gulnat och solen skinner. . . står jag fram för dig för sista gången…
 
Vad är livet? Hur kan man definiera den . . . slår du upp i en ordbok . . . så står det blank. Är det så att livet beteder ingenting? Eller är det så komplicerad att ge en definition för livet att man väljer inte skriva något allst?
 
 Vi går igenom livet utom tanken på att den kan ta slut. Men tar den slut bara för att vi lämnar vår kropp? Lever vi inte vidare . . . i varje person som minns oss? Så länge jag minns dig. . . så är du levande. . . med din skratt. . . dina ögon. . . din doft. Jag mins inte dig utan livet. . . för mig är du alltid vid liv.
 
Är inte det vi mins? Allt som vi tillsammans har levt. . . de är det som är livet, då måste livet gå vidare sin gila gång.
 
Men man kan inte ta farväl av en vän utan att fälla en tår . . . du får villa i fred min vän. . .
 
 
Sv. PS. 248
Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.
 
Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig föbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.
 
Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.
 
Gläd dig då, du lilla skara;
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.
 
Vad han tar och vad han giver,
samme fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.
 
 

Tiden stannat!!

   Dagen ser ut som tagen från en sience fictions film . . .
 
Vind stilla, några gula löv som faller på marken mycket sakta. Jag går upp . . . tänker att dagen är underbart . . . men tiden verkar stå stilla . . . ovanför molnen. . . solen skinner, det vet jag.
 
Tid och rum? Kan man befinna sig samtidigt på olika stället? Rent fysisk är kanske omöjligt. . . men jag finns inte här nu, när jag trycker på tangenten. Var finns mina tankar?
 
Hur ralistiska är våra tankar? Vad känner vi när vi tänker på en vis person eller händelse? Det är så realistisk det vi känner . . . Eller när vi drömmer . . . är inte vi där då? Men nej. . . vi är och ligger i vårt säng . . .?
 
Vi kan stoppa tiden. . . i drömmar! Vi kan resa bakåt i tiden. . .eller fram åt. Vi kan se människor vi inte har träffad på åretal. Dem är precis som vi hade lämnad dem för tio femtom år sedan. . . då har tiden stannat. . . för dem? nej. . . för oss kanske?
 
Vilka känslor har vi när vi drömmer eller tänker på någon? Det är så att man nästan kan ta på dem . . .
 
Sitter med frukosten på borden och läser i tidningen "Barn" om barnens rättigheter . . . läser artikeln "Föräldrar får skiljas- om de är sams"
 
Här skriver Rebecka, 15 år "Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv med min mamma och pappa tillsammans… dom hör inte ihop… dom går inte ihop helt enkelt! Jag har en tore bror som min pappa har med en annan, men min bror betyder allt för mig! Jag har en lillasyster som min mamma har med en annan och hon är underbart! Jag kan bara säga det, att om mina föräldrar fortfarande hade bott ihop, så skulle inte jag ha något lillasyster! Och min bror skulle inte vara samma person! Jag älskar båda mina familjer. Jag räknar min familj som två. Pappa har en ny tjej som han har varit tillsammans med i 6 år nu, och jag älskar henne lika mycket som min mamma. Min storebrors lillebror som jag inte ens är släkt med är ändå den bästa lillebror man kan ha!"
 
Jag får tårar i ögonen. . .när jag var liten grät jag ofta… kunde inte uttrycka mina känslor…det kan jag knappt göra idag!!
Mänen gråter inte- hörde jag ofta när jag var liten. Undrade alltid varför? Än idag vet inte varför mänen gråter så lite… är vi mindre känsliga? Det tror jag inte… vi är rädda för att vår "macho" värld ska rasa ihop.
 
Jag tycker man kan vara en "känslig macho"-en som kan gråta på en film, eller åtminstone fälla någon tår. För att det är väl skilnad mellan "macho" och "Machist" eller "man gris" som man skulle kallas här i Sverige!
 
 
 
 
 
 

Naturligt . . .

Det är måndag runt nio tiden. Jag tar frukosten på min arbetsplats (eller praktik). För tillfället befinner jag mig på en renoverings objekt.
Morgon solen tar styrka, medan vi (tre killar) små pratar och skämtar lite. Vem vet vad kommer att hända nästa sekund? Ingen av oss har en tanke på livets gång. Vi tar allt för givet.
 
Vad finns där  . . . bortom nästa steg? Finns det någon som styr våra handlingar? Hur länge kommer vi att leva?
 
 
Min telefón ringer . . . jag krånglar till . . . sedan är den i min hand. Jag hör en röst . . . den känner jag igen . . . men . . . den är inte sig lik. Den är sorgsen. Jag förstår . . . något har händ. Ett liv har släckt . . . jag kan inte svälja den tuga jag höll i munen.
Det är inte min familj . . . eller är den? Har jobbad nästan ett år med honom (grav handikappad kille) Känner en speciellt kärlek mot honom . . . Hur kan jag beskriva det?
Jag har inga ord . . . han har somnad för att aldrig mer vakna. Känner hur tårar sköljer ut . . . men dem kom aldrig till ytan. Jag säger att jag kommer på kvällen och tar farväl . . . lägger på och vet inte vad jag ska göra?
Killar undrar vad som har hänt? Kan knapt berätta det som hänt . . . hade varit och jobbad hos honom under helgen. Hur snabb kan livets gång förändras?
 
Kommer hem tar en dush och ryktar mina steg mot honom . . . blir hämtad från begravnings byrån runt sex tiden. Jag måste hinna ta farväl. Något underligt händer när jag kommer fram. . . hör en babys som gråter. . . ett en månads gammal barn som inte vill sova. Död och liv på samma stället . . . så naturligt. . .så oförklarligt. . . hur kommer det sig att vi aldrig vänjer oss att förlora dem vi tycker om?. . . ändå vi vet att en dag händer det.
 
Är livet följ av döden . . . eller tvärt om? Ger döden upphöv till liv?