Latest Entries »

Hej världen!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Annonser

Ett år senare.

 

 

 

Att börja gå utan ett sinbart mål kan vara ganska svårt. Åt andra sidan, kan man förflytta målet ett steg i taget. Man kan säga ”jag ska klara dagen”

 

Det var så jag började mitt nya liv utan alkohol. Idag har det gått 366 dag och jag fortfarande förflyttar dagar, en i taget. Vägen hitt har inte varit det smärtfrit. Samtidigt har jag märkt och tänkt att det här kunde jag ha gjort mycket tidigare. Men om man ska tänka i filosofiska termer, visa anständigheter och mognas krävs för att saker och ting ska hända.

Idag är jag väldig medveten om mina tankar. Dem kan vara väldig påfrestande och nästan göra mig galen. Men jag vet idag hur jag ska hantera dem. Ibland vill jag fly, lång ifrån mig själv. Många tänker säkert likadan. Men i skillnaden till ett år tidigare går inte jag till första bar och tar en drink följd av fler andra.

 

Förutom de tankar som vill äta mig inifrån har jag andra mer glada tankar. Jag vill leva och känner att det är härlig leva utan alkohol. Känna alla svängningar i kroppen gör mig levande. Det handlar bara att sätta rätt namn på känslor. Jag vet att mitt liv har varit en ända röra. Förflytningar mellan länder som har lagt sina spår hos mig. Människor som har kommit och lämna avtryck i min själ. Allt detta har säkert påverkat mig mer en jag själv kan erkänna. Att veta idag och tänka mer medveten om detta är det bästa som kunde hända mig. Med fasen tänker jag vad kunde vara av mig om inte jag hade tagit besluten att sluta dricka? Elle ännu värre hur många fler hade jag sårad?

Ärligt talat vet inte hur många har jag sårat. Jag lever med det ovetskap och hoppas på att de som blev drabbade av mig kan se att idag försöker jag förändra min framtid. Även om det kanske inte hjälper de. 

 

Inom mig känner jag oro. Oro att inte göra det jag verkligen vore göra. Hur ska jag veta var ska jag sätta nästa steg är min ständiga fråga? Hur vet man det om inte efteråt! Och då är det gäller att ta itu med resultatet. Allt förändras, tankar steg och rum. Man kan inte vara nog förbered. Man ska bara acceptera det som hänt och försöka göra annorlunda nästa gång. Har alltid tyckt att jag har kontrollen över mitt liv och handlingarna. Idag tror inte jag så mycket på det även om så mycket jag vill. Ett litet steg åt fel håll kan påverka flera år i ens liv framåt. Det är som fjärileffekten skulle jag säga. Tänk, tänk om, tänk igen. . .

 

  

 

 

 

 

 

En del av livet.

Det var ett tag sen jag skrev här. Många saker har händ under den tiden. Mitt liv har tagit oförväntade vändningar. Tänkte och kände behov att skriva av mig lite. Ibland undrar jag vad är det för meningen med det jag gör? I själva verket så önskar jag kanske att något annorlunda skulle hända i mitt liv. Åt andra sidan mycket händer det, både negativ och positiv.

 

En stor del av livet går säkert ut på att fundera och undra just på vad är meningen med livet? Hur många gånger frågar inte vi oss själva vad hade hänt om vi hade bestämd annorlunda? Sådana och tusental andra frågor har de flesta filosofer egnas tusental timmar.

Vi ”normala människor” har tänkt lika mycket på det. Skillnaden mellan de stora tänkare och oss andra är inte stor, eller? De har kunnat uttrycka sig på ett sätt som vi andra inte har kunnat.

 

För någon månad sedan händer det nåt som gjorde mig omvärdera mitt liv. Allt började som en vanlig fest (som många andra i mitt hem) och ett par dagar senare hade det hela urartad. Jag hade tappat uppfattning om vilken dag var det och hur mycket alkohol vi hade intagit. Jag vaknade upp med en person i mina händer som jag hade svårt misshandlat. Så pass svårt att jag själv fik uppliva. Det vart det värsta jag någon sin har upplevt. Jag hade både Djävulen och Gud inom mig. Allting gick så fort att verken personen eller jag uppfattade riktig vad varit som hände. Men när allt var över bestämde jag i den här stunden sluta en gång för alla med alkohol. Jag hoppas på styrka och stöd av Gud för att genomföra det.

 

 

Drickandet hade tagit en stor del av mitt liv. Jag skötte mig och mitt jobb och tänkte aldrig att alkoholen innebär något problem så länge jag skötte mitt liv. Jag upptäckte alkohol i tidigt åldern och tyckte om det.

När jag anlände till Ryssland (i nittonårsåldern) utan insyn av mina föräldrar kände jag mig stor nog att göra vad jag vill. Det gick inte en helg utan fest och alkohol. Så småningom började alkoholen vara en del av min vardag. Fortfarande kunde jag sköta mig och mina studier och inte tänkte på hur ofta jag drack.

 

Några år senare började jag jobba på en bar i Moskva. Det verkade som jag speciell letade stället som detta. Jag jobbade ungefär tre dagar i veckan. Jag började varje gång kl 10 på morgonen. Det första jag gjorde efter frukost var ta en vodka med citron. I slutet på min arbetsdag (vilken ofta var runt 03 tiden) var jag ordentlig berusad. Som om detta inte var nog, samlades alltid några ”vänner” och fortsatte på närmaste nattöppet bar eller casino. Några månader efter att jag hade börjad jobba på baren gick bort min fru. Det gjorde hon på samma sätt som min mamma några år tidigare. Jag var som bedövat och jobbade ännu mer, vilket underlättade att dricka ännu mer.

 

På baren slutade jag ett år senare för att gå över till ett något bättre betalt jobb. I början minskade jag på alkohol. Men efter ett par månader var jag tillbaka på samma sätt och lite mer. Trots allt ansåg jag fortfarandet inte ha några problem eftersom många andra drack lika mycket eller mer en mig. Nu när jag tänker tillbaka så var det sällan jag var nykter. Jag bodde själv och hade inte någon fast förhållandet efter min frus bortgång. För mig fans då inget annat en bara jobb och natt liv. Då och då sov jag hemma. Men det vanliga var att vakna hos någon okänd tjej.

 

I slutet på året 94 fick jag ett samtal av min kusin och några kompisar från Sverige. De ville att jag skulle komma till jul och nytt år. Jag hade tidigare varit här i Sverige och inte var så förtjust i landet. Men utan att tänka så mycket på det, köpte en biljett och åkte. Här träffade jag senare mina barns mamma. Det var hon den första som påpekade att jag hade problem med alkohol. Jag tyckte inte om det hon sade. Men det funkade något eftersom jag började dra ner på drickandet. Men fortfarandet var ganska mycket fester och drickandet på helgarna.

 

Jag är ganska lugn när jag är nykter. När jag drack var jag mest glad och spralligt men det förekom ganska ofta att jag hamnade i slagsmål. Några gånger blev jag intagen av polisen. Mitt jobb (eget bageri) tog en del av min tid. Men jag ampassade mitt drickande. Med hjälp av några rör från en kemi laboratorn byggde jag en hembränd apparat. Genom mitt bageri hade jag garanterat socker och jäst (resten kan ni tänka själva)

Allt detta satte slut på mitt äktenskap. Men fortfarandet tänkte inte jag att det var alkoholen det verkliga problemet.

 

Några år flyttade jag runt i Sverige. På varje nytt ställe hittade jag ”nya vänner” som var alltid biliga att hålla mig sällskap. Trots att jag drack väldig mycket, så sköte jag jobb och studier samtidigt. Aldrig kände jag några större problem, och jag kunde göra uppehåll.

 

Man vet aldrig hur allt kan sluta. Men det är viktig hålla ögonen öppet. Det vet jag nu, och förstår att det kunde vara värre. Den sista tiden började jag ha minnesluckor och det gjorde mig tänka på möjlighet att sluta dricka. Men jag var svag för alkoholen. I den stora bocken från Anonyma Alkoholister står det att man måste ha en andlig upplevelse för att kunna sluta dricka. Vet inte riktig vad menas med andlig upplevelse, men jag tror att alla kan ha olika andliga upplevelser. Jag bestämmer mig för att tro på det som händer mig för ett par månader sen som en andlig upplevelse.

 

I skrivande stunden har gått 59 dagar sen jag drack sista gången. Jag mår jätte bra. Känner ibland begären krypa in i kroppen. Men jag håller mig och hoppas göra det med Guds hjälp.             

 

 

Du tycks oberörd. . .

Någon har sagt ”kärleken måste göra ont”

Vad vet du om kärleken, Gör det lika ont på dig?

Du tycks oberörd. . .

Det är något med dig som gör mitt hjärta hoppa över ett slag.

 

Vad finns bortom det vi ser?

Jag skriker. . .du hör det inte.

Viftar jag, men du vill inte se.

 

Hur gör man sig hört av någon som inte vill höra?

Hur blir man sedd av någon som inte vill se?

Jag älskar dig, säger du och försvinner i en ”klick”

 

Dörren är stängd. Knackar men ingen vill öppna.

Du hör knackningar, men vågar inte öppna.

Vad är du mest rädd för? Dig själv?

Eller det du kommer att se utanför din dörr?

Kan inte fatta att man kan bli delad i så många delar?

Delar av glädje och sorg, ljus och mörkret, gott och ont. . . Hur många motsägelser kan finnas på en och samma person?

Gud, varför måste jag kämpa gemständigt med dessa ändan? Om jag väljer att vara i mitten, vad händer då? Är jag båda däran?

 

 Jag går ut. Solen skiner och frosten gör det svårt att andas. Hjärtat gläds åt den vackra synen. Skulle kunna leva så en evighet! Fågel kvittrig hörs någonstans. Cornelis sjunger Polaren Pär.

Plötsligt står du där i ett hörn, hur kom du in i min värld? Har du alltid varit där i ett hörn? Nej, nu blandar du det hela. . .är det sommar eller vinter? Hur vill du ha det? Jag föredrar sommar, men det är vintern. Kan inte jag välja vad jag vill?

 

Ja det är vinter, en vacker vinter. Men du finns ändå i ett hörn, då var det sommar i vintern. Men vinter med sin renlighet tar dig hitt, till mig. Gud, vad gör du med oss? Kan inte du låta saker och ting vara som de är? Ja, vi har väl båda ändan. Du får väl välja själv.

 

Hur som hels, glädjen finns när jag tänker på dig. Men, tänker du på mig? Eller det gör det samma? Måste jag bry mig om vad du tänker eller känner? Hur många former av kärleken finns? Kan vi älska utan att bli älskade? Vem älskar du i tystnad?

 

Luften är tunn och du vandrar igenom tiden. Varje andetag känns som en klunk av dig. Men finns du verkligen där, i ett hörn? Vinden rör mig i ansiktet. Solen tränger sig genom molnen och värmer mina tankar. Du fans där i ett hörn, sommar var det i vintern.

Suecia 8 Enero del 2007.

 

Mi muy querida hermana!

 

Cuantos son los dias que con la velocidad de un relámpago pasan a nuestro lado? Dias que no nos damos cuenta ni el color de los zapatos que llevamos puestos. Dias que ni siquiera sabemos el sabor del aire que respiramos. . .pero tambien dias en que todo nos sabe mejor, dias en que cada célula de nuestro cuerpo es un receptor de todo lo que a nuestro alrededor sucede.

Estos dias hermana mia los llevo en mi cuerpo y siento cada paso que uds dan. Pero hay dias que me pierdo en el universo sin siquiera saber a donde voy. Y tú mi hermana. . .donde estás hoy dia? Somos todos presos del tiempo, en nuestra jaula de oro, pasamos de minuto a minuto y no sabemos donde está la salida.

 

Con angustia me he lansado al teléfono con una sola esperanza. Escuchar una voz que me lleve atí. Decepcionado he solo tenido el sonido carapteristico del espacio, espacio en que yá no estás. Voces desconocidas pero muy familiares me contestan en tu ausencia. Me conformo con el perturbar de sus preguntas. Preguntas que no entiendo pero que no quiero dejar escapar. Cuan familiar son mi hermana, esas voces desconocidas? Pero que estan ahí donde yo esparaba escucharte.

En nuestro afan diario nos escondemos detras de cada paso. Nos obligamos a ir todos los dias al trabajo. Saludar amable al vecino. Sonreir cuando el dolor nos come los huesos. A donde vá el tiempo? Cuantos dias perdidos en el espacio? Estamos juntos en cada pensamiento, en cada respirar.

 

Todos somos diferentes, pero queremos casi siempre lo mismo. Materializar nuestros deceos y pensamientos es algo muy difícil. Pero hay que seguir el camino que nos ha planteado la vida, o es el destino? Crees en el destino mi hermana? Si es así, creo que el mio está bien claro. . .

Tener lo que nunca ha sido tuyo es algo muy raro. . .pero así es nuestro espacio. Estamos en diferentes lugares al mismo tiempo aunque sea en contra de la física. Y encontrar tu lugar, o el lugar de todos. . .o el que te dan, o el que perdiste, o. . . a veces me pierdo en tantas definiciones. Como es posible vivir una vida tan complicada. . .y al mismo tiempo tan simple?

 

Todo es más fácil cuando cae la noche. Pero la oscuridad nos trae malos recuerdos y nos sentimos como avandonados. Pero es parte de nuestra vida. Y necesitamos la oscuridad. Seremos amigos y amaremos cada segundo oscuro en nuestra vida. No mi hermana, no estoy callendo en la profundidad del destino, estoy saliendo de allí. . .donde no sabía que estaba. Y como saber si nadie te lo muestra? Si quieres amar al sol, tienes que pasar por la noche. O es todo lo contrario? Siempre caemos en la misma polémica. . .como saber donde estámos si no sabemos por donde andamos?

Talves por las característica de nuestros pasos, no queremos escucharlos? Qué sonido tendran los mios? No quiero mirar atras. . .no escuchar, pero como andar en silencio?

 

Cada año nos trae nuevas esperanzas. Cuántos años vivir de esperanzas? No es hora de hacer algo por lograr nuestros sueños? Pero. . .podremos aceptar nuestros sueños cuando nos hayámos despertado? O es que solo vivimos en sueños? La realidad. . .es en realidad tan diferente!!

 

Tu eres mi punto de partida. . .pero nunca he encontrado a donde voy. Muchas veces pienso en como será llegar a la meta? Si es que hay alguna? Andamos como desconcertados en el tiempo. Creo hermana mia que éstas cosas no son para nosotros los mortales. Pero porqué nos tienen que incumbir? Porque somos parte del espacio? Simple peones en un juego que es fundamental para nuestra propia existencia.

 

Creo mi hermana que hay fuerzas mucho más poderozas que definen nuestra existencia. Y si es así, no debemos cargarnos con tantas preocupaciones. Te has dado cuenta que por mucho que quieras lograr algo, en ocaciones parece imposible? Y cuando menos lo imaginas, has llegado a donde nunca has pensado llegar? Porqué luchar contra esas fuerzas? No es más fácil dejar que nos arrastren adonde lo deceen? Por otra parte. . .es allí donde en realidad queremos llegar? No sé si estoy enrredado en una nube de definiciones y preguntas. Pero estoy aquí tratando de llegar a donde quiero.

 

Y cuando llegaré hermana mia? Y a donde? Porqué no hay una receta definida de nuestros pasos? Porsupuesto que sería muy fácil, pero no es facilidad y bien estar todo lo que queremos? Te juro mi hermana que yó no quiero estar en el lugar de Dios, si es que existe? Pienso que en el fondo él debe a nosotros su existencia. . .o es todo lo contrario? De cualquier modo no quisiera yó estar en su lugar. Con todos nuestros indefinidos deceos, creo que el pobre debe estar con un dolor de cabezas que no hay aspirina que se lo quite. I creo por otra parte que todos tenemos algo de Dios, pensando en que él nos formó con su semejanza.

No quiero seguir por esta línea, no sea que mi carta llegue a manos de algun Cardinal y tenga yó que pagar por mis palabras. No me sería difícil hacerlo porque creo en ellas y las digo de todo corazon, pero seguramente que trairía un poco de malestar a los que me rodean.

 

Quisiera que mis palabras lleguen a todos mis hermanos. Yó sé que todos podrán compartir de mis pensamientos. Unos con más deceos que otros, pero es que somos así mi hermana. Aunque Dios nos haya formado en su semejanza, nos creó tambien con una pequeña i gran diferencia. Que podamos decidir i tratar de crear nuestro propio destino. Aunque esta poderoza fuerza de que antes te hablé trate de arrastrarnos a su manera. Creo finalmente que es importante tomar en cuenta esta fuerza y utilizarla en nuestro favor, no en contra. Solo el salmon nada en contra de la corriente, y al final es arrastrado. . .

 

Me tengo que alejar ahora por unos dias, semanas o talves solo por unos minutos. . .que pueden ser años, pero estaré siempre presente. . .

 

No olvides mi hermana informarme la manera de escuchar sus voces. . .las quiero renovar, que en ocaciones me parecen muy lejanas.

 

Un beso y un enorme abrazo a todos!!

 

Los quiero con toda mi alma!

 

                                                                 Tyty.

. . .säga det man tänker.

Var tar vägen mina tankar? Jag vill behålla dem som dem kommer eller uttrycka mig som jag tänker. Varför måste vara så svårt skriva ner sina tankar eller rent av att säga det man tänker?

Kan det bero på att man har för många obetydliga tankar? Men om det nu är så, varför dyker de upp? Om man vill uttrycka det man känner inners inne. . .hur gör man för att beskriva dem färgen man ser i sina känslor?

 

I vissa sammanhang vill mitt hjärta explodera för att jag inte kan ge uttryck av det jag känner. . .har försökt skriva ner det, men det kommer inte ut så som jag vill det. Hur gör författarna? Varför kan de ge en som färgstarka beskrivning på sina känslor? Vad gör de så speciella? Hur har de kommit på a de kan göra det?

Täck mig med dina känslor. Visa mig det du rör i dina tankar. Hur långt är du i din värld?

 

Från ingenstans kommer ett moln, den rör sig med blixten hastighet. Den bromsar, dock inte framför mig. Jag vill röras vid den och finnas kvar när du vaknar. Var ska mina möbler står när jag vaknar? Ja, är dem där jag lämnade dem sist?

 

Hur många gånger har du gått förbi? Det vet inte du, hur ska jag veta det? Men du är där, inte då jag såg dig sist. Men du vandrar igenom livet med ditt syfte. Vilket syfte? Hur vet du att det är det du ska göra, eller ditt syfte? Om vägen inte leder någonvart, varför går man då? Om du vet att inte finns någon återvändo, hur kan du fortsätta att gå?

 

I går gick någon vilse. En ny väg föddes. Var den där?  Ny väg är född. Du går vilse på samma väg. Var den där? Någon snubblade, det gör inte du. Du ramlar ner. Hur många gånger kommer du upp? Min hand sträcker sig, hur långt räcker det? Du tar den, lätt och mjuk. Håller den kvar.

 

Qué es el tiempo. . .? en una vida humana, no es más que una forma de limitarnos. O talves es infinito? Pero como deshacernos del tiempo?
Muchas veces nos quejamos de no tener tiempo para nada. . .pero. . .qué es en realidad el tiempo?

Me gusta vivir ahora. . .hacer lo que me apetece. . .pensar que no hay más tiempo que este instante en que presiona las teclas de mi ordenador y las letras se me muestran como un relampago en la media noche. Porqué pensar en el futuru?
Si piensas en el mañana. . .pues mañana siempre será! Cuando llegues a mañana. . .qué ha ocurrido? Pues lo que pensaste allí quedó. . .en el ayer. Es pasado. . .todo lo que ha transcurrido un segundo atras es pasado. Qué puedes hacer? Si no pensar en el presente. . .?

Las cosas que no has dicho, han quedado en el tiempo. . .implacable. . .sin escrupulos. . .
Este es tu momento. . .ahora debes hacer lo mejor que puedas!
Las mejores cosas. . .las más tiernas palabras. . .pon todo tu corazon en disposicion de quien lo decee! No esperes a mañana. . .mañana es solo un misterio que nadie, ni los mejores astronomos, ni las mejores jitanas, nadie ha podido descubrir. . .

. . .pero qué pasa con nuestra fantasia? Pues esa, para el que la tiene, o mejor. . .quien la quiere utilizar? esa. . .es infinita, no tiene tiempo. . .es incontrolable! Qué es nuestra realidad. . .? Pues simplemente nuestra fantasia personificada.

Podemos lograr todo lo que nos es posible fantasiar? Pues pienso que si nos dá el tiempo. . .? nuevamente el tiempo. . .pero todo es relativo segun Einsten. Así que si nos imaginamos una vida ahora sin limites. . .pues podemos lograr todos nuestros sueños, o fantasias (como las quieran llamar)

Nuestros dias pasados no vuelven, posiblemente en sueños! Y lamentarse está de más. . . no tires tus dias ni tus fuerzas del alma en buscar soluciones a dias pasados. . .has lo mejor de este momento, esa es la solución.

Si no habrías tomado ese camino. . .cómo hubiera sido todo? Cuan diferente sería mi vida hoy? . . .no son esas (entre otras) las preguntas que nos hacemos muchas veces? pero el tiempo queridos mios es cruel. . .no admite retoricas! tus pasos están dados y marcados en tu alma. . .

Ese es el tiempo. . .el del instante. . .

Brev till syster(svenska)

 

Sverige, 2006-02-02

 

 

Min kära syster!

 

Det är meningslöst nämna hur länge sedan sist vi skrev till varandra. Åt andra sidan, vad är tiden i ett mänskligt liv? Det är bara ett sätt att begränsa oss till saker vi mer eller mindre är tvungna att följa eller hålla oss till. Jag önskar att tiden kunde upphöra! Hur många saker kunde vi upprätta, om tiden inte begränsade oss?

 

Men jag ska inte klaga på den tiden vi inte disponerar. Härden efter, tycker jag, det är bäst att koncentrera oss på den tiden vi har. Vad är det bästa vi kan göra i den här stunden? Det är frågan jag alltid har haft i mina tankar. Fortfarandet frågar jag mig om jag har tagit den rätta steget för att göra det bästa av den stunden?

Har hört att Gud har en plan för var och en av oss! Tror du på Gud, min syster? Vet inte om jag tror på Gud, men oftare tänker jag och undrar vad är hans plan med mig? Vad är för meningen att jag har varit så länge långt ifrån Er?

 

Ja, jag vet att det har varit mitt beslut att vara långt ifrån Er. Men vad är som har legat bakom mitt beslut? Är vi alltid medvetna om våra beslut? Hur ska vi veta att våra beslut drabbar bara oss och inte alla andra runt omkring oss?

Ibland känner jag ett stort ansvar för Er. Vet inte hur kan jag göra för att stödja och hjälpa Er. Samtidigt, tycker jag att det liv jag har levt och lever tillhör mig (det verkar egoistisk). Hur kan jag göra det bästa av den här livet för alla inblandade?

 

Hur många frågor utan svar, min syster? Jag kan omöjligt veta vad ni går igenom? Har bara en liten aning om allt smärta ni går igenom varje dag. Jag känner mig hjälplös inför detta och ber bara till Gud att han ska befria Er från allt detta smärta. Vad är Guds plan för Er? Varför har ni fått leva ett sånt liv, ful med smärta? För kärleken, Till vem? Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt,

 Och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. 1 kor. 13:4-5

 

Men hur mycket kärlek krävs min syster för att tåla så mycket? Jag känner hur min kropp fylls av kärleken till Er. Men vad kan jag göra med den kärleken? Än mer kärlek jag har för Er, mer avlägsen känner jag att ni är. Kanske bara geografisk? Men ändå långt borta. Hur kan jag acceptera att inte kunna vidröra Er? Att inte skratta med Er? Att inte kunna känna det ni känner när inte finns en bit bröd till frukosten?

Förlåt min syster! Det var inte meningen att vara sentimental. Vill inte strö mer salt i såren.

Av någon konstig anledning, har jag blivit lite sentimental. Det är kanske den tiden vi inte har träffas? Eller så är det åldern som har hunnit mig ikapp?

 

Hur som hels, det känns outhärdlig inte vara hos Er, samtidigt som just nu inte kan komma tillbaka.

Utifrån sett, så mår jag bra! Har allt jag har velad eller har fått! Men när jag tittar omkring mig, vad är det jag har? Ingenting, för ni inte är med mig. Jag har inte ens mina barn hos mig.

 

Men som jag tidigare sa, allt detta är resultatet av mina beslut. Tror har lärt mig ganska mycket och att framtiden blir mycket bättre. Om det är sant att Gud har en plan för var och en av oss? Så min ska bli verklighet snart.

 

I slut ändan, tror inte jag hade velad leva ett annat liv en mitt. Oftast hör vi –Man kan inte få allt. Hur sant är det? Jag tror verkligen man kan få allt man vill? Om inte, så har vi inte önskad det tillräckligt! Jag hoppas kunna önska tillräckligt i fortsättningen.  

 

Min syster, jag vill att du ska veta att min kärlek till Er aldrig tar slut. Ni är i mitt hjärta och jag aldrig slutar at tänka på Er.

 

I april flyttar jag till en annan lägenhet. Vill komma närmare barnen, saknar dem oerhört mycket och vill träffa dem oftare. I nästa brevet sänder den nya adressen.

 

Önskar ni har det så bra som möjligt. Hälsa alla hemma och påminn att ni är mina syskon, min familj, jag kommer aldrig att glömma Er!!

 

En enorm puss till dig min syster!!

 

Älskar Er av hela mitt hjärta!!

                                Tyty.

 

Brev till syster (spanska)

Suecia, 2006-02-02

 

Mi muy querida hermana!

 

No tiene sentido decir el tiempo que hace que no nos escribimos. Por otra parte, qué es el tiempo en una vida humana? Es solo una forma más de limitarnos a cosas que debemos o estamos de sierto modo obligados a seguir. Yó quisiera que el tiempo no existiera! Cuántas cosas no podriamos hacer, si no tuvieramos un tiempo limitado?

 

No quiero seguir lamentando el tiempo que no tenemos. En lo adelante pienso que es mejor consentrarse en el tiempo que tenemos. Qué es lo mejor que podemos hacer en este instante? Esa es la pregunta que siempre he tenido en mi cabeza a todo momento. Y aún me pregunto si yó he actuado de la mejor forma, para hacer de ese momento lo mejor?

Se dice que Dios tene un plan para cada uno de nosotros! Crees en Dios mi hermana? Yó no sé si yó lo hago, pero cada ves más me pregunto cuál es su plan para conmigo? Cuál es el objetivo en que yó he estado tanto tiempo alejado de uds?

 

Sí, yó sé que he sido yó al final quien ha decidido estar lejos. Pero qué es lo que está detras de esas deciciones? Somos siempre concientes de cada paso que damos? Cómo saber que lo que hacemos no influye en más que en nosotros mismos?

A veces siento un gran peso y responsabilidad por todos uds. No sé de qué modo poder darles mi mano y mi apoyo? Al mismo tiempo creo que la vida que he vivido y vivo me pertenece a mí (un poco egoista) y se me ha sido dada a mí de algun modo. Cómo hacer de esta vida lo mejor para todos los implicados?

 

Cuantas preguntas sin responder mi hermana? Yó no puedo saber lo que estan uds pasando? Tengo solo una pequeña idea de todo el sufrimiento que pasan cada dia! Yó me siento como inútil y solo me queda pedirle a Dios, es lo único que nos ampara cuando las fuerzas nos quieren dejar, que los libere de tanto sufrimiento. Cuál es el plan que tiene Dios con uds? Por qué les ha tocado vivir del modo que lo hacen? Por amor, a quién? En 1 cor. 13:4 dice: El amor es sufrido, es benigno; el amor no tiene envidia, el amor no es jantancioso, no se envanece.

 

Pero cuanto amor hay que tener mi hermana para aguantar tanto sufrimiento? Yó siento como se me llenan las venas de tanto amor por uds. Pero qué hago yó con eso? Mientras más los quiero, siento que más distantes están. Es posible que solo geográficamente, pero lejos. Cómo aceptar que no los puedo tocar? Que no puedo reirme con uds? Que no puedo sentir lo que uds sienten cuano no tienen el pan del desayuno?

Perdón mi hermana! Mi objetivo no era ser sentimental. No quiero ponerles más sal a su herida. De un modo verdaderamente raro, me he vuelto bastante sentimental. Serán los años que he estado lejos de uds? O es simplemente la edad que me a alcansado?

 

De todos modos, siento que es algo inexplicable el no poder estar con uds y al mismo tiempo no poder soportar esta distancia.

 

 

Aparentemente estoy muy bien. Tengo lo que he querido, o lo que se me a permitido tener. Pero cuando miro a mi alrededor, qué es lo que tengo? Nada, porque no los tengo a uds y no tengo ni siquiera mis hijos.

Pero como antes he dicho, todo esto ha sido producto de mis pasos y decisiones. Creo que he aprendido bastante y que el futuro sea mejor. Si es verdad que Dios tiene un plan con cada uno de nosotros, creo que el mio está llegando a su ejecución.

 

Al final, no creo que hubiera querido vivir otra vida que la mia. Muchas veces escuchamos decir: No se puede tener todo lo que quieres. Pero es sierto esa afirmación? Yó creo que podemos tener todo lo que queremos, y si no es así, es porque no lo hemos querido lo suficiente. Yó espero poder querer lo suficiente en lo adelante!

 

Mi hermana, entre otras cosas quiero que sepas que no dejo de amarlos a uds. Los llevo en mi corazon y no dejo de pensar ni un segundo en todos uds!!

 

En abril me cambio a otro apartamento. Me hacerco más a los niños porque le hecho mucho menos y quiero verlos un poco más a menudo. En la proxima carta te mando la nueva dirección.

 

Por lo pronto espero que estén lo mejor posible!! Un saludo para todos y recuerdales que son mis hermanos y familia y que jamás los olvido!!

 

Un beso grande para tí mi hermana!!

 

Los amo con toda mi alma!!

                                         Tyty.